Borjan.

Mitt forsta inlagg. Jag kanske ska borja med att klargora att mitt framsta syfte med denna blogg ar att fa skriva. Visst ar det ett bra satt att formedla till familj och vanner i Sverige vad vi gor om dagarna har nere i Singapore, men mest av allt ar det mitt inre som skriker efter ett kreativt uttryck. Missforsta mig inte nu, det ar oerhort givande att vara mamma men mitt i allt maste mitt jag ocksa fa plats. Undanflykterna har varit manga och det forvanar mig hur svart det faktiskt varit for mig att satta mig har framfor datorn och gora det jag verkligen alskar. Ursakter som ‘jag har inte tid’, ‘jag ar for trott’ och ‘vad ska jag skriva om?’ har varit mitt satt att skjuta upp nagot jag innerst inne visste skulle fa mig att ma sa mycket battre. Nu har jag val inte direkt matt daligt den senaste tiden, tvartom, men hur perfekt ens tillvaro an kan verka utifran sa var det nagot som saknades. Nar man efter en tid av intensivt, osjalviskt givande av sin tid till nagon annan (i detta fall min alskade son) helt plotsligt kanner att man borjar fa slut pa den dar energin, livsgnistan kan man nastan kalla den, da ar det dags att syna sig sjalv och gora nagot. Jag trodde i min enfald att jag var overtrott, kanske hade jarnbrist igen eller att jag fatt varmeslag har i det fuktiga, tropiska klimatet, nar jag plotsligt kande mig alldeles skakis en eftermiddag. Det visade sig vara min egen kreativitet som pockade pa och ville gora mig uppmarksam pa att det faktiskt ar min plikt bade som mamma och hustru att faktiskt bry mig om mig sjalv ocksa, att lyssna pa den dar inre rosten som gang pa gang forsokte gora sig hord. Jag har aldrig haft nagot som ens liknar panikangest forut, om man nu kan kalla det som drabbade mig haromdagen for det. Mina hander borjade i alla fall darra, jag kande mig yr, illamaende och svimfardig pa samma gang. Kanslan var overklig, precis som om jag befann mig i en drom, en parallell verkligehet. Nar jag tanker efter har jag faktiskt kannt precis sa en gang forut. Det var nar jag lag i sangen pa kvallen efter en mycket lyckad examensfest for ett antal ar sedan och plotsligt fylldes av en ogreppbar kansla av tomhet. Vad skulle jag gora nu? Resultatsinriktad, driven och med hoga krav pa mig sjalv, har jag alltid varit som klippt och skuren for att studera, vilket aven har resulterat i toppbetyg anda sen jag larde mig lasa och skriva. ‘Nu da?’, minns jag att jag tankte, nar jag antligen tagit min kandidatexamen. Sen gick det visserligen bra, jag flyttade till Sydney, borjade mitt forsta ‘riktiga’ jobb nagra manader senare och hade fem otroligt lyckliga och framgangsrika ar dar innan flytten till Singapore i hostas, men mer om det senare. Den dar intensiva, patrangande kanslan av att inte ha ‘nagot att gora’ minns jag i alla fall tydligt, den var densamma da som haromdagen. Forsta gangen forsvann den av sig sjalvt av ren utmattnig (jag somnade) och den har gangen valde jag att anvanda den som en vackarklocka. Nu duger inga ursakter langre, och har sitter jag nu – och skriver.